oioioi

Sanningen är den att jag inte har något intressant att säga. Det verka så lätt för alla andra att bara prata på. Jag har läst Paulas och Matildas bloggar nu ett tag och insett att det inte krävs mer av ett inlägg än en finurlig bloggare för att det ska bli roligt att läsa. Där föll alltså mitt argument för att inte blogga. (nä, jag skojar bara =P hehhe) Men seriöst... Det finns få saker som ger mig så mycket hej-jag-är-ingen-intressant-människa-vad-gör-jag-av-mitt-liv-egentligen-komplex som att läsa bloggar. Det enda som känns ungefär lika ångestfyllt är nog att söka jobb. Vad har jag egentligen att skriva i mitt CV?

Öh, hej, jag heter Emelie och jag är 18 år. Jag har ingen erfarenhet över huvud taget, men jag tycker om att lyssna på radio och klippa i bilder.

Jag skulle lätt anställa mig själv. Jättehjärna. Jag vet inte om det är för tidigt att få ångest över att man inte har några framtidsutsikter när man är nyss fyllda 18. Det låter alldeles på sin plats, i mina örön. Om jag jämför mig med alla i min omgivning ser det inte ljust ut.

Ta Paula till exempel; Hon är så öppen och vänlig och glädjespridande och ärlig att folk gillar henne oavsett var och när hon dyker upp. Hon är så framåt och anpassningsbar att hon kommer att kunna ta sig precis vart hon vill utan att behöva göra annat än att vara sig själv. Hoppas hon bara tillräckligt på att allt ordnar sig så gör det det. Det gör det.

Matilda, hon är så smart och driven och duktig på allt hon tar sig för att det inte finns nånting hon inte skulle klara. Seriöst. vad som helst skulle hon kunna driva sig själv till att bli expert på. Var behövs inte en sån människa? Hon är en typisk sån tjej som mammor önskar att deras barn var lite mer lika.

Henning har liksom rätt utstrålning för att gå hem hos alla människor som har lite koll på saker. Jag längtar tills Henning blir mamma. Hoppas att jag får komma och hälsa på henne och hennes barn ofta då så att jag lär mig hur man är en bra mamma. Hon vet hur allt funkar, och vet hon inte det så vet hon hur man tar reda på det, och lyckas hon ite med det så är hon poolers med alla i hela världen, så någon finns det alltid som hon kan fråga. Jag vill att Henning ska vara min mamma.

Ida Mullaart är kanske den snyggaste människan i världen. Och å är hon så cool att hon kan gå in i vilket rum som helst och linda alla runt lillfingret. Vill hon bli artist behöver hon bara ett coolt artistnamn. (inte för att det är nåt fel på Ida) Sen är hon så god. Hon är en sån här person som man aldrig skulle kunna säga nåt ont om, för då skulle Gud personligen nedstiga från himmelen för att proklamera sin vrede på ett väldigt otrevligt sätt.

Och Petter som är liksom... intelligensen personifierad. Samtidigt skulle ha aldrig anse sig själv vara bättre än någon annan. Han skulle säkert alrig säga att han var snällare än den dumma killen som dödar musen i Green mile, eller klokare än Pumba. Men det är han. Han är klokare än Rafiki och Mufasa tillsammans, plus Skalman och Bertil Enstöring. Fast Bertil är mest...underlig. Men allvarligt, Petter är en sån som man lungt väljer ut till en styra världen-kommission. Jag skulle vilja att Petter var enväldig härskare av universm. Då skulle jag känna mig trygg.

Hampe är glädjen. Det går inte att inte älska Hampe. Han kan bli instängd i ett rum med en för honom helt okänd skara personer och få dem att känna sig glada och bekväma från det att han kommer in i rummet tills flera veckor efter att han gått ut. Han är så härlig att man liksom inte vet vad man ska göra. Jag brukar skratta för jag vet inte hur jag på ett bättre sätt kan visa hur förtjusande han är i sin aburda ärlighet / ärliga absurdhet.

Tove går knappt att hylla nog med ord. (med det vill jag inte säga att alla andra är sämre) Jag förstår faktiskt intehur hon har blivit så... genomgod, enkel, kärleksfull, finurlig, mysig, barnsligt glad och moget ansvarstagande och alldeles alldeles underbar. Tove har allt en bra människa behöver, och mycket mer.

Tanken på att Alex inte skulle kunna göra exakt vad hon vill när som helst känns helt orimlig. Skarpsynt är nog det bästa ordet jag kan komma på för att beskriva henne. Klipsk kanske, som fan. Fördomsfull på ett högst realistiskt och intelligent sätt. (Ja fördomar och intelligens kan nämnas i samma mening enligt min bok.) Hon är ännu en som kommer att gå precis hur långt hon vill.

Elin är så :D fin och bra. Man blir så glad av Elin. Hon kan också skitmycket och är alltid snäll och rolig. Hon har hur mycket koll på hur man beter sig i vuxenvärlden som helst, samtidigt som hon kan vara barnsligt mysig. Det känns fel att säga att Elin är mysig, för det ordet har använts så mycket i Elin-sammanhang att det börjar bli lite av en.. jag vet inte. Men hon är faktiskt jättemysig på ett jättebra sätt. Hon har plockat det bästa av det mesta och gjort en fin och väl sammansatt blandning av det hela.

Oskar är cool som fan och snygg och kreativ och skitrolig och duktig på det mesta. Jag älskar hans gångstil. Den är skitskön =P. Nej men faktiskt. Han är nog lika ttraktiv på arbetsmarknaden som alla andra sammanhang han hamnar i.

Robin är så jävla utåtriktad så det är inte rimligt. Och så kan han allt. Jag fattar inte hur han har lyckats lära sig allt. Undrar hur många gånger han har fått höra det. Han kan faktiskt helt ologiskt mycket saker. Han kommer midigt och pratglatt att slingra sig in på arbetsmarknaden och in i vilka sociala sammanhang han vill genom att vara så öppen och allmänbildad och trevlig.  

Det går inte att skriva så här mycket om hur duktiga och bra alla människor är utan att nämna Kajsa. Hon är väl den mest kreativa och duktiga och snygga människa jag har träffat. Man blir verkligen fascinerad över människor som hon. Jag hoppas att talang som hennes ligger i generna, så att jag kan skylla min apatiska improduktivitet och sociala avskärmning på att jag inte har rätt föräldrar.

Som största skill skulle jag nog säga att jag har coola vänner. Folk som har coola vänner borde väl indirekt bli coola? Vänta, jag kom på en cool sak om mig häromdagen. Vad var det?... Jo, jag kan spela jättefint på grässtrån. Fast det kunde alla andra också så det räknas nog inte. Men jag hade en väldigt tidigt utvecklad känsla för språk. Fröknarna på dagis tyckte att jag var cool. Those were the days. Vänta, jag har bra melodiminne, och bildminne. Det tycker jag är ganska coolt.   

Men mitt problem återsrår. I vilka sammanhang är det bra egenskaper? Jag kommer aldrig kunna skaffa mig ett liv... Det är synd... För snart dör vi allihop, och då är det tråkigt att inte ha något att se på när livet passerar i revy.