oioioi

Dagens mest minnesvärda stund kom till mig på - hör och häpna - Matforsbussen. 42:an, Sundsvall via Viforsen. Jag delade den med Paula och två apelsiner. Det var svett-chafisen som körde men idag hade han kanske duschat, för jag kände ingen lukt. (Förutom apelsin, fast det är mer av en doft tycker jag.) Svett-chaffisen gillar nog P2 mest. Jag gillar också P2, för det lyssnar alltid mormor och morfar på. Idag spelade de en fin jullåt. Jag minns inte vilken, men jag och Paula sjöng med. Det var fint. Det tyckte nog våra fellow travellers också. (När man kommer från Matfors är man inte så kräsen.) När vi hade sjungit färdigt torkade vi av lite apelsinklet på sätet och byxorna. Det hjälpte inte så mycket, men vi kom fram till att just den stunden var en sån här stund som man kommer att minnas om nåt år, småle och säga att det var bättre förr.

Vi pratade mycket om vad som är lycka, sedan bestämde vi oss för att inte gå på skolan. Istället åkte vi hem till mormor och morfar och läste högt ur religionsboken. Paula blundade för att hon sa att det var lättare att minnas om man ser bilder i huvudet. Jag tror att hon sov.

När vi hade lärt oss allt om islam gich vi ut i trapphuset och sjöng ganska fint med stämmor frasering. En av tanterna som bori huset stannade i trappan och lyssnade en våning nedanför, men hon vågade inte komma upp. Jag tror hon blev glad. Glad för att det finns töntiga ungdomar som sjunger julsånger med ett kristet budskap i pensionärers trapphus istället för att ha gruppsex utan att använda skydd eller knarka på en offentlig toalett. (Eller köpa godis för hela studiebidraget och slänga skräpet i Tivoliparken.) Sedan gick vi in och sjöng i köket. Morfar sa att han blev rörd nästan till tårar. När Paula hade gått till bussen sa mormor att vi sjöng himmelskt vackert. Jag tror att de menade det.

När jag kom hem hade mamma köpt sladden till elfiolen så att det gick att koppla den till förstärkaren. Jag blev tvingad att spela. Det var ganska hemskt för jag glömmer alltid alla låtar jag kan när jag får ett instrument i handen. Jag tror inte att mitt uppträdande släckte familjens kulturtörst, för nu ligger de alla på vardagsrumsgolvet och kollar på Lord of the dance. Det låter jättefint.