oioioi

Jag känner att jag måste berätta vad som hände mig förut. Först var jag med Matilda, Martin, Sara Ö, Ida, Paula och Eric Lennerth och Jenny N i en kyrka utanför stan. Jag vet egentligen inte varför vi var där, men vi hade pratat med prästen och han sa att det var okej, så länge vi inte störde begravningen som skulle ske någon timme senare. Det är ingen fara, tänkte vi och ställde upp i procession med ljus som vi tände och ett kors och allt. Sedan improviserade vi ihop lite stämsång och drack en massa kyrkkaffe. Sara och Jenny hade plockat lite pioner och rosor ute på kyrkogården som vi ställde i vaser på borden, det var ganska tattigt dekorerat, men vi tyckte ändå att det var gulligt. Det bästa var när Martin gick upp till orgeln och började spela en massa jättefina sånger. Allt var mycket trevligt och vi var glada och harmoniska.

Vändningen kom när jag fick syn på en samling svartklädda herrar som kom in bakvägen och stod och väntade på att få bära in kistan med han eller hon som skulle begravas. De såg mycket besvärade ut och hade stått där i säkert en halvtimme och inte vågat gå fram och säga till oss att försvinna all världens väg, för de trodde antagligen att vi hade något framträdande där. Mycket jobbig situation. Vi bad om ursäkt och skyndade oss att plocka ihop allt vi hade dragit fram. Det jobbiga var att vi hade spillt kaffe över alla dukar och satt upp en massa rosa blommor och flyttat bord och tappat bitsocker över hela golvet och tänt minst 4000 värmeljus så det tog ungefär en timme att plocka undan allt. Martin hjälpte inte till, för han var ju kantor.

Sen åkte vi alla hem och Robin Ljunglöf satt hos mig och väntade, för vi hade bestämt att vi skulle ut och gå. Vi hittade ett jättestort hus på en åker som vi gick och tittade på. Det var en massa folk inne så vi steg på. Överallt var det trappor som ledde upp till taket eller in i en vägg (alltså inte ledde någonstans alls). Som tur var kunde de som bodde där sjunka genom golvet och gå rakt genom saker, ungefär som i Junior boys video till In the morning, så det var ju inte ett problem för dem.

Det visade sig snart att människorna i huset var äckliga mutanter som kanske ville döda oss eller utföra medicinska experiment på mig och Robin, för det jagade oss runt i huset och såg mycket skräckinjagande ut. Vi sprang och sprang, och det var här trapporna blev till ett problem, vi hade inte lika stora möjligheter att ta oss fram som de som bodde där. Som tur var fanns det inga glas i fönstren så vi kunde ta oss mellan rummen och ut ur huset genom att hoppa genom fönster.

Vi tog oss ut på gården och sprang länge i ett lerigt morotsland, med mutanterna hack i häl. Vid det här laget var jag mycket rädd. Jag försökte kommunicera med dem och skrek hela tiden saker som jag tänkte skulle få dem att tänka över sitt beslut om att döda oss. Plötsligt stelnade några av dem till en grön glasliknande massa och såg ut som att de förberedde sig för att göra en superattack, så vi satte oss ned på marken och inväntade döden, men de gröna bara stod där, och sedan kom resten av dem, så vi bestämde oss för att fortsätta springa.

De jagade oss in i huset där vi fick syn på en järnlucka som vi gömde oss innanför. När våra ögon vant sig vid mörkret förstod vi att vi satt i en kombinerad ventilationscentral/kloak. Överallt låg slemmiga människohudar och blodiga kroppsdelar i vattnet och på rören. Jag fann hela situationen mycket obehaglig och motbjudande. Jag måste ha svimmat, för det jag minns efter det var att Robin var borta och Matilda satt med mig på mitt rum och tittade på TV.

Matilda satt nedanför mitt fönster och zappade när jag hörde ett högt brummande ljud. Ett rött litet flygplan dök upp alldeles utanför fönstret och såg ut att sväva, det var så nära att propellrarna liksom skrapade mot väggen och fönstret. Till en början brydde sig ingen av oss särskilt mycket, men efter ett tag blev jag extremt irriterad och orolig och skrek åt Matilda att flytta sig bort från fönstret, men hon ville kolla på programmet, så jag fick dra henne ut ur rummet.

Sedan sprang jag ner och ut på altanen för att kolla vad fan piloten höll på med. Då stod han på tomgång på vårt altantak och hade börjat klä av sig för att sola lite. Han hade packat upp lite fika ur en väska - några mackor, lite juice och ett ägg. Jag blev lite rädd och skulle springa in igen, men då hoppade han ner från taket och höll fast mig i armen. Han var jättehemsk och såg ut som en gammal skabbig countrysångare. Som tur var låg Matilda och sov i soffan, så jag ropade åt henne att hjälpa mig, men hon sov så djupt att hon inte hörde.

Då blev jag riktigt less och fick tag på Villes träbössa som jag använde för att slå till den äckliga countrysångaren i huvudet. Han släppte mig sedan och stängde altandörren bakom sig. Nu sitter jag här alltså - lite skakis men relativt oskadd.